Självbiografin En komikers uppväxt, skriven av Jonas Gardell
Boken handlar om tolvårige Juha Lindström, om hans uppväxt i Sävbyholm, en ort norr om Stockholm. Han bor i ett hus med sin irriterande, men söta lillasyster Marianne och deras alkoholberoende föräldrar Ritva och Bengt, som bråkar jämt och ständigt. Några hus bredvid bor Jenny, Juhas bästa kompis, i alla fall utanför skolan.
Juha går i klass 6E på Sävbyholmskolan. Han är inte någon tönt. Han är heller inte någon av klassens coola killar, men han försöker umgås med dem. Juha är klassens clown. På roliga timmen drar han sina roliga skämt och försöker få klasskamraterna att skratta, det är det enda han är bra på. Men att vara en ”standupkomiker” är inte så lätt. Vad ska man göra när klassen inte tycker att skämten är roliga?
Jag skulle inte vilja vara Juhas vän. Han beter sig dumt mot sina klasskamrater Thomas och Jenny. Det hände en gång att Juha kastade grus på dem. Thomas fick sten i ansiktet och försökte förhindra att bli ännu mer träffad. Jenny fick en sten i ögat och sjönk ihop. Hon kunde ha förlorat synen, men ögat klarade sig, som tur var. Juha ignorerar Jenny och Thomas och säger även elaka saker. Så gör man inte mot andra människor. Jag vill absolut inte vara kompis med en person som gör dumma saker.
Om jag får säga det själv, tycker jag att Juha, Jenny, Thomas, Lennart och Stefan är de viktiga personerna i boken, allt cirkulerar kring dem. De alla påverkade också Thomas liv. Det gick så långt att han begick självmord. Jenny och Juha var Thomas vänner, men Jenny och Juha ville inte vara med Thomas. Han var ju en tönt. Lennart och Stefan var klassens ledare. Alla skulle tycka samma som dem. Det var Stefan och Lennart som bestämde att Thomas var en tönt, vilket gjorde att Thomas blev föreställd så av alla andra i klassen.
Thomas blev mobbad i skolan av sina klasskamrater, Lennart och Stefan. Efter varje skoldag väntade de på honom på skogsvägen, som ledde hem till Thomas. Detta gjorde att Thomas mådde dåligt och hatade sitt liv. Thomas orkade inte vänta längre. Han ville inte längta mer. Nu skulle han aldrig mer behöva vara rädd. På skolavslutningen blåste det upp till storm. Alla satt tysta i klassrummet. De hade fått reda på att Thomas hade tagit livet av sig. Hans mamma visste inte hur allvarlig situationen var, innan det var för sent.
Det som beskrivs i boken utspelar sig på 70-talet. Det står i en av bokens första sidor att det nu är ett nytt decennium, 1970. Det beskrivs också att Juha snart är tolv år. Eftersom man får reda på att han går i årskurs 6, betyder det att det stämmer.
Boken är skriven på ett icke-kronologiskt sätt, det görs tillbakablickar. Romanen är uppdelad i två delar. Den ena delen beskriver när Juha går i sexan, och den andra delen, skriven i jag-form med kursiv text, är skriven i form av brev till Thomas från Juha, när Juha är vuxen. I breven berättar Juha om hur hans liv är idag, och hur han ser tillbaka på gamla minnen från sin barndom. Han ber även om ursäkt för sitt uppförande mot Thomas under deras uppväxt.
Jag tycker att boken var en aning svår i början. Det var svårt att hålla isär de två delarna, vilket gjorde att jag tyckte att det var svårt att leva mig in i handlingen. Det tog ett tag innan jag förstod att den kursiva texten kännetecknade breven. Boken var dock väldigt välskriven och den innehöll ett varierat och bra språk. Jag kände ingen lycka när jag läste boken. Innehållet var hela tiden sorgligt och ledsamt. Men ändå kan jag känna mig lycklig över att jag har läst denna bok. Jag kommer att tänka på hur jobbigt ens liv kan vara och vilken falsk person man är, när man visar sig snäll men att man innerst inne är jättedum och otrevlig.
Med tiden då jag skrev denna recension, kände jag att boken bara blev bättre och bättre! Jag har fått nya uppfattningar, och lärt mig nya saker av denna bok, dels att man ska vara rädd om dem som står en nära och dels vilken påverkan grupptryck kan ha. Nu när jag tänker på detta, inser jag hur aktsam jag ska vara om mina medmänniskor som jag älskar och hur svårt det kan vara att förlora dem.
Jag är tacksam över att ha fått möjligheten att läsa denna bok. En bok som jag inte direkt glömmer efter några veckor.
Recenserad av Eric Johannesson
